Och där andas man inte norrlandsluften längre.

Jag andas Norrlands-luften och tänker att det här är livet. Jag tänker och jämför. En storstad och detta. Här är det så fint, så lugnt, så vackert. Naturen, friheten och luften som känns så otroligt ren.

Jag är kluven, i vad jag känner och värderar. Det finns heller inget som storstadens puls och tempo. Dagligen funderar jag på att packa min väska och flytta till en ännu större miljonstad.

Och jag är påväg, någon annanstans, än där jag är nu.

Men jag måste säga att tveksamheten blir märkbar när jag andas luften här.

Rehab på riktigt kan man säga. Mer rehab än det jag pratade om förut. Vad jag syftar på är vart jag befinner mig. I en båt, det är natt, fast ljust som det alltid är i norra Norrland denna del av året. I båten alltså, som skvalpar i vågorna. Det blåser en hård vind ikväll och det gör mig pigg. Håret dansar och hjärnan får en extra dos syre. Allt ser så livfullt ut.

Här vill jag stanna för evigt.

Gamla minnen som väcks till liv.

Har packat min väska och lämnat storstadens stress för en välbehövlig semester (läs rehab) i Norrbottens skogar. Bor gör jag i en stuga där jag har spenderat alla mina barndomens somrar. Jag kan skogens alla stigar, jag vet solens exakta gång över det gamla timmerhuset som är målat med faluröd färg. Här har jag skrapat mina knän på grusvägens hårda stenar och sprungit gråtandes iväg för tröst. Man kan kalla det mitt barndomshem. Lika mycket som mitt egentliga hem.

Min släkt har sedan hundra år tillbaka vandrat samma stigar och sprungit över ängarna intill. Min mormors mamma Ellen föddes och växte upp i den vackra hästgården som är belägen ett hundratals meter ifrån.

Jag älskar stora stadens tempo och livfullhet. Exakt lika mycket älskar jag lugnet och ödmjukheten den stad jag kommer ifrån utspelar. Men det jag mest av allt älskar är kontrasterna som skapas där emellan. Det är det som gör nyanserna i livet.